Gammalt utkast:

Vad som iriterar mig är att du söker efter närhet, kärlek och annat. Varför ser du inte att du har allt det framför dig, allt du vill ha är redan där för att hämtas om du vill. Är det att du medvetet blundar för det och vill ha mer, nytt? Jag förstår verkligen inte, det är ju så uppenbart. Alla ser det utom du. På något sätt så sårar det mig men ändå inte, tackar ibland för att du inte vet något alls. Jag vill ju berätta men ibland kanske det är bättre att bara vara tyst. Hur länge kan man hålla ut och låtsas som inget alls? Det är inte att jag vill släppa taget men det tär på mig psykiskt, en dag kanske jag inte orkar ignorera det längre. Hinner du inse vad som finns att hämta innan dess är ju frågan. Allt är förvirrande, vad vill du mig egentligen?

Gå vidare och låtsas som det aldrig hänt...